Page 4 -
P. 4
Lilla My — ett femtioårsminnne Björn Linn
Våren 1957 fick jag en fråga om jag weight), ca 406 kg. Det ställde krav Hotchkiss’ engelska dotterbolag, som
ville köpa en öppen tvåsitsig BSA. på konstruktören. Tekniskt var BSA byggde motorer åt William Morris
Sedan två år hade jag en fyrdör- betydligt mer avancerad än den an- och 1922 köptes upp av honom). Det
rars Delage D8, från början i delä- dra trehjulingen Morgan, som hade var en luftkyld V2 på 1021 cm3 (85 x
garskap med min bror Carl Eric, en högre sportigt anseende och därför 90 mm) som hade gjutjärnscylindrar
bil som länge hört till grannskapets blivit bättre ihågkommen — men med fast topp på vevhus av alumini-
prydnader i Bromma men som nu BSA såldes i betydligt större antal um. Förbränningsrummen var halvs-
stod övergiven och som vi räddat för (det har uppskattats till drygt 6 700 färiska med snedställda toppventiler
150 kronor. Men den var inte körbar vagnar under de sju år man höll på). som styrdes av öppna vipparmar.
och visade sig behöva bli ett reno- Tillverkaren Birmingham Small Arms Motorinstallationen var typisk för ti-
veringsobjekt på längre sikt, sedan var från början vapenfabrik och mest diga framhjulsdrivna bilar: vevaxeln
jag börjat riva i karossen. Så hade känd för motorcyklarna men hade på längden i bilen, den treväxlade
Calle hittat en öppen Alvis Speed byggt bilar ännu tidigare, redan från lådan framför motorn och differen-
20 som han köpt tillsammans med 1907, och ägde därtill Daimler och tialen längst fram. Framhjulen var
vännen Peter Jacobson; den var vis- Lanchester. separatfjädrade med fyra kvartsel-
serligen hårt sliten efter att ha gått BSA:s trehjuling kom i produktion liptiska fjädrar per hjul, och den enda
igenom kombinationen gengas och 1929, konstruerad av Fred W Hulse. bromstrumman låg invid differen-
kompressor men var ännu körbar. Motorkonstruktionen var emeller- tialen på höger sida. Motorrummet
Jag tog över Delagen ensam, och tid av litet äldre datum och ganska öppnades framåt i något som såg ut
familjens Citroën fanns ju att låna. avancerad för sin tid, vilket styr- som en bikakskylare men i realiteten
Men det där med en liten öppen två- ker de antaganden som finns om var ett enkelt galler. På förarplatsen
sitsare var mycket lockande, särskilt en bakgrund i flygmotortekniken satt gaspedalen på gammalt vis i
om man hade en gammal svaghet för (troligen i något slags förbindel- mitten, mellan broms och koppling,
framhjulsdrift. Så jag slog till. se mellan Armstrong Siddeley och och föraren hade också växelspaken
mellan benen. Styrningen var myck-
et direkt.
När jag bekantade mig med denna
bil fann jag att hon måste få ett
namn. “Lilla My” blev ganska själv-
klart — det stämde helt med hennes
karaktär. Det skinnklädda sätet såg
någorlunda bekvämt ut, men vibra-
tionerna under körningen gjorde att
sittdynan gled fram under knäna, så
att man till slut satt direkt på bräd-
golvet. Suffletten vilade på förarens
huvud (åtminstone på mitt). När
man kört en bit med suffletten uppe,
skakade i allmänhet den främsta bå-
gen loss ur sitt läge och föll ned un-
der hakan på föraren. Till och med
en entusiast kunde inse att det inte
var trafiksäkert. Det kunde dock av-
hjälpas med en så enkel sak som ett
snöre mellan bågarna. Öppen var hon
en upplevelse, vilket inte minst vår
BSA:n med Delage nr 1 i bakgrunden. På
Snabbt upptäckte jag att BSA:n var motorbilden nedan ses avgasventilens vipp- tax Kajsa Varg tyckte när hon stod i
ännu mer unik än det ovanliga mär- arm mitt i bilden, förgasaren ovanför strål- passagerarens knä och sträckte sig
ket låtit ana. Någon hade nämligen kastaren och bensintanken på brandskottet.
en gång byggt om den från tre- till
fyrhjulig genom att ersätta det en-
samma bakhjulet med en framaxel
från någon liten engelsk bil, låsa
spindelbultarna och ordna en fjäd-
ring som jag inte längre minns pre-
cis. Det fungerade emellertid. Bilen
var av modellen TW 2 Sports från
1931 med låg V-formad vindruta,
nedskurna dörrar och stänkskärmar
av motorcykeltyp, framtill med flan-
ker mot motorhuven. Den var röd till
färgen och hade en rem över motor-
huven samt en enkel sufflett.
Viktiga skäl för trehjulingens popu-
laritet i England var dels att den fick
köras med motorcykelkörkort, dels
den låga skatt som fram till 1935
gällde för ett sådant fordon med en
maximivikt av 8 centner (hundred-
Ventilen 4-2007
Våren 1957 fick jag en fråga om jag weight), ca 406 kg. Det ställde krav Hotchkiss’ engelska dotterbolag, som
ville köpa en öppen tvåsitsig BSA. på konstruktören. Tekniskt var BSA byggde motorer åt William Morris
Sedan två år hade jag en fyrdör- betydligt mer avancerad än den an- och 1922 köptes upp av honom). Det
rars Delage D8, från början i delä- dra trehjulingen Morgan, som hade var en luftkyld V2 på 1021 cm3 (85 x
garskap med min bror Carl Eric, en högre sportigt anseende och därför 90 mm) som hade gjutjärnscylindrar
bil som länge hört till grannskapets blivit bättre ihågkommen — men med fast topp på vevhus av alumini-
prydnader i Bromma men som nu BSA såldes i betydligt större antal um. Förbränningsrummen var halvs-
stod övergiven och som vi räddat för (det har uppskattats till drygt 6 700 färiska med snedställda toppventiler
150 kronor. Men den var inte körbar vagnar under de sju år man höll på). som styrdes av öppna vipparmar.
och visade sig behöva bli ett reno- Tillverkaren Birmingham Small Arms Motorinstallationen var typisk för ti-
veringsobjekt på längre sikt, sedan var från början vapenfabrik och mest diga framhjulsdrivna bilar: vevaxeln
jag börjat riva i karossen. Så hade känd för motorcyklarna men hade på längden i bilen, den treväxlade
Calle hittat en öppen Alvis Speed byggt bilar ännu tidigare, redan från lådan framför motorn och differen-
20 som han köpt tillsammans med 1907, och ägde därtill Daimler och tialen längst fram. Framhjulen var
vännen Peter Jacobson; den var vis- Lanchester. separatfjädrade med fyra kvartsel-
serligen hårt sliten efter att ha gått BSA:s trehjuling kom i produktion liptiska fjädrar per hjul, och den enda
igenom kombinationen gengas och 1929, konstruerad av Fred W Hulse. bromstrumman låg invid differen-
kompressor men var ännu körbar. Motorkonstruktionen var emeller- tialen på höger sida. Motorrummet
Jag tog över Delagen ensam, och tid av litet äldre datum och ganska öppnades framåt i något som såg ut
familjens Citroën fanns ju att låna. avancerad för sin tid, vilket styr- som en bikakskylare men i realiteten
Men det där med en liten öppen två- ker de antaganden som finns om var ett enkelt galler. På förarplatsen
sitsare var mycket lockande, särskilt en bakgrund i flygmotortekniken satt gaspedalen på gammalt vis i
om man hade en gammal svaghet för (troligen i något slags förbindel- mitten, mellan broms och koppling,
framhjulsdrift. Så jag slog till. se mellan Armstrong Siddeley och och föraren hade också växelspaken
mellan benen. Styrningen var myck-
et direkt.
När jag bekantade mig med denna
bil fann jag att hon måste få ett
namn. “Lilla My” blev ganska själv-
klart — det stämde helt med hennes
karaktär. Det skinnklädda sätet såg
någorlunda bekvämt ut, men vibra-
tionerna under körningen gjorde att
sittdynan gled fram under knäna, så
att man till slut satt direkt på bräd-
golvet. Suffletten vilade på förarens
huvud (åtminstone på mitt). När
man kört en bit med suffletten uppe,
skakade i allmänhet den främsta bå-
gen loss ur sitt läge och föll ned un-
der hakan på föraren. Till och med
en entusiast kunde inse att det inte
var trafiksäkert. Det kunde dock av-
hjälpas med en så enkel sak som ett
snöre mellan bågarna. Öppen var hon
en upplevelse, vilket inte minst vår
BSA:n med Delage nr 1 i bakgrunden. På
Snabbt upptäckte jag att BSA:n var motorbilden nedan ses avgasventilens vipp- tax Kajsa Varg tyckte när hon stod i
ännu mer unik än det ovanliga mär- arm mitt i bilden, förgasaren ovanför strål- passagerarens knä och sträckte sig
ket låtit ana. Någon hade nämligen kastaren och bensintanken på brandskottet.
en gång byggt om den från tre- till
fyrhjulig genom att ersätta det en-
samma bakhjulet med en framaxel
från någon liten engelsk bil, låsa
spindelbultarna och ordna en fjäd-
ring som jag inte längre minns pre-
cis. Det fungerade emellertid. Bilen
var av modellen TW 2 Sports från
1931 med låg V-formad vindruta,
nedskurna dörrar och stänkskärmar
av motorcykeltyp, framtill med flan-
ker mot motorhuven. Den var röd till
färgen och hade en rem över motor-
huven samt en enkel sufflett.
Viktiga skäl för trehjulingens popu-
laritet i England var dels att den fick
köras med motorcykelkörkort, dels
den låga skatt som fram till 1935
gällde för ett sådant fordon med en
maximivikt av 8 centner (hundred-
Ventilen 4-2007
