Page 11 -
P. 11
och instigör, den sanne upphovsman-
nen till detta hette som sagt Carl F.W.
Borgward. Gamle Carl sades ha låtit
sig inspireras och begå sitt dåd under
senare delen av 1940-talet!
Den troligaste anledningen till nyss- På våren 1951 kom den också som Fyra personer rymdes med något bes-
nämnda elaka smeknamnsdop var kombi (LS300), skåpbil (LK300) och vär, och inte alls om man inte känt
som sagt att dess tvåcylindriga, luft- tvåsitsig coupé (LC300). Samtliga va- varandra väl. Om man tittat lite när-
kylda tvåtaktade, presterandes tio rianter hade 293 cc-motorn på 10 hkr, mare på det som utgett sig att vara
tvärställda kusar via 293 hårt an- som medgav en toppfart av ca 70 km/t. bilens bagageutrymme (man hade
strängda cc morot, blivit något gäll i att i huvudet räkna ut att kombina-
tonen av all denna ansträngning, och tet av en motorcykeldimensionerad Efterträdaren LP 400 som presentera-
att det hade med all sannolikhet legat däcksutrustning, minst sagt snorbil- des 1953 har en större motor på 386
ren logik i nämnd förrättnings utgång! ligt konstruerade trumbromsar samt cc och 13 DIN-hästar. Tio år senare var
faktumet av bilens låga allmänna vikt det slut. Då hade man hunnit göra över
Samma typ av elakingar menade vi- inte gett dess eventuelle förare sådär 350 000 Lloyd-bilar, en imponerande
dare att den nära släktingen Goli- särdeles goda odds i längden! Den siffra.
ath (samma upphovsman, Carl F. W. hade utan vidare kunnat skällas vara troligtvis ansett en bagagelucka bli för
Borgward) egentligen bara varit en en fyrhjulig flakmoppe med tak helt ”durt”) stuvades bagaget på ”Topoli-
uppförstorad Lloyd som till slut be- enkelt! no-vis” in via sidodörren och rymde
gåvats med allt det lull-lull som för- på sin höjd tandborstar, tandkrämstu-
nekats den i sin första inkarnation, to Emellertid har Lloyd LP300, åtmins- ber och kanske också några ”filsingar”
de? tone så långt och vitt författaren av samt strumpor per person.
dessa rader kunnat se och läsa sig till Lloyd LP300 var 3200 mm lång, 1320
I grunden var Lloyden, likt argaste om alla dessa småttingar, likt dessa hög och vägde 475 kg, så det var san-
konkurrenten Volkswagen ”Bagge” erhållit ett oförtjänt dåligt rykte om nerligen trångt om saligheten! Kan
enligt Hans Ledwinka-recept baserad usel kvalitet. Sanningen är och förblir man ge sig till att kalla vehikeln en
på en bottenplatta av centralrörstyp, att Lloyden, likt alla de andra sam- motoriserad regnrock månne? Det bär
men där slutade också alla likheter! tida småttingarna egentligen inte va- mig emot att säga det, men jag tycker
Med sin tvärliggande bladfjäder i rit varken bättre eller sämre vad gällt den är svårt söt!
framvagnen a la Fiat “Topolino” (mo- detta än någon annan samtida, lik-
roten hade säkert smittat), dess bak- nande produkt!
axels minst sagt markant svängaxlade
torsionsfjädring, med de bakre hjul- Om det inte blåst motvind orkade den
vinklarna närmast ekivokt spretande lilla bilen upp i cirka 70 km/t på plan
åt olika håll, avslöjade att Loyden i väg efter en kraftigt tilltagen start-
sanning varit det billigast tänkbara al- sträcka. Enligt vad dessa lika malignt
ternativet i sammanhanget och tiden. färgade som envetna legender vetat
Inte minst gav dess träbyggda kaross att berätta om saken, var det ingen
ett mycket tydligt meddelande om iv- som vid tiden egentligen orkat bry sig
rigt kalkylerande runt det snorbilligast om att mäta den verkliga tid Lloyd-
tänkbara. Det var ju heller definitivt jäkeln tagit på sig att åstadkomma
inte i ask man byggt! den uppgivna topphastigheten! Detta
eftersom typen av tidmätning per dag
De anekdotiska omdömena envisas knappast kunnat vara lönsam!
vidare att mena att Lloydförare som
regel inte gett intrycket av vara så Kärran var vidare försedd med ett 6
där överdrivet bestyckade med själv- volts elsystem med startmotor och
bevarelsedrift, en subjektivitet som generator (Ingen dyr Dynastart) samt
författaren av dessa rader självklart som sagt något så exklusivt som ett
inte kunnat yttra sig om, men ändå tvärställt motorarrangemang. Den
tvingats motvilligt nickande erkän- lilla, effektiva drivlinan där växellåda
na sitt medhåll om. Detta, eftersom och slutväxel i princip byggts sam-
omdömet klingat bestickande troligt man var nästan vackert komponerat,
och sant! Det är definitivt inte svårt åtminstone för en sentida gammel-
bilsgalning och teknikpundare som
författaren! Det är således helt fel att
anmäla britten Alec Issigonis så som
vardande detta koncepts inspiratör
Ventilen • 11 | 2014
