Page 9 -
P. 9
ISO – EN INTERNATIONELL STANDARD?*
Nu började den världsomspännande oljekrisen utvecklas och den drabbade lyxbilstillverkarna särskilt hårt, eftersom
deras bilar ofta hade bensinslukande motorer. Så även Iso. Krisen betydde början till slutet för Iso och 1974 gick före-
taget i konkurs och man la ner hela tillverkningen i december samma år. Det lär ha gjorts ytterligare några exemplar
av Isomodellerna även efter konkursen men då i ett företag som hette Ennazeta (alltså N och Z) som startades av två
före detta Iso-anställda herrar vid namn Negri och Zanisi. Det torde inte ha varit särskilt många nya bilar som gjordes
av Ennazeta men de sörjde också för att befintliga bilar kunde hållas i stånd med service och reservdelar. Ennazeta
presenterade en uppdaterad Iso Lele 1976 men köparna ställde sig inte i kö direkt.
Man kan spekulera i hur det skulle ha gått för Iso om det inte hade varit för oljekrisen. Företaget Iso hade ju på re-
lativt kort tid tagit fram flera attraktiva modeller i sitt sortiment . Rent tekniskt var det ändå fråga om en och samma
modell, om än i något olika kläder. Även om GM:s och Fords V8-motorer har lång livslängd och Isos (Bizzarrinis)
grundkonstruktion var stark och avancerad för sin tid med skivbromsar, de Dionbakaxel mm redan när den första Iso
Rivoltan kom, så var de här bilarna relativt stillastående när det gäller teknisk utveckling. Det kan nog med visst fog
ifrågasättas om företaget verkligen hade en produkt som skulle ha kunnat hänga med genom resten av 1970-talet
utan betydande investeringar i nya modeller byggda på en helt ny plattform. Förmodligen saknade Iso egna ekono-
miska muskler för att utveckla helt nya bilar. Årsproduktionen hade gått stadigt nedåt sedan flera år. 1974 gjordes
bara 37 bilar. Jag tror tyvärr att Iso inte skulle ha överlevt särskilt länge, i vart fall inte på egen hand, oavsett oljekriser
och andra yttre störningar.
Piero Rivolta försökte senare att få igång biltillverkning i USA, dit han flyttade efter nedläggningen av bilföretaget och
startade en ny verksamhet i Rivolta Group. Det dröjde många år utan något synbart resultat på bilfronten. I stället
blev hans Rivolta Group stora inom utveckling av segelyachter, arkitektur, mikrobilar mm och bedrev ett nära sam-
arbete med karossfirman Zagato. Många förvånades när Rivolta så sent som 1992 presenterade en ny modell med
namnet Grifo 90. Det stannade vid en enda tillverkad fullskalemodell. Ytterligare en ny Iso Grifo i modern tappning
med retro-look presenterades så sent som 2003 under namnet Strada men det stannade vid en tecknad broschyr.
Något nytt bilprojekt är inte känt.
Även om motor och drivlina är robust byggda är Iso Rivolta inte någon lätt bil att bevara eller att renovera. Tyvärr
uppstod tidigt allvarliga rostskador på karosserna och detta har ofta lett till dyra reparationer när karossdelar har måst
nytillverkas i brist på tillgängliga reservdelar.
Ventilen 2-2010 9
Nu började den världsomspännande oljekrisen utvecklas och den drabbade lyxbilstillverkarna särskilt hårt, eftersom
deras bilar ofta hade bensinslukande motorer. Så även Iso. Krisen betydde början till slutet för Iso och 1974 gick före-
taget i konkurs och man la ner hela tillverkningen i december samma år. Det lär ha gjorts ytterligare några exemplar
av Isomodellerna även efter konkursen men då i ett företag som hette Ennazeta (alltså N och Z) som startades av två
före detta Iso-anställda herrar vid namn Negri och Zanisi. Det torde inte ha varit särskilt många nya bilar som gjordes
av Ennazeta men de sörjde också för att befintliga bilar kunde hållas i stånd med service och reservdelar. Ennazeta
presenterade en uppdaterad Iso Lele 1976 men köparna ställde sig inte i kö direkt.
Man kan spekulera i hur det skulle ha gått för Iso om det inte hade varit för oljekrisen. Företaget Iso hade ju på re-
lativt kort tid tagit fram flera attraktiva modeller i sitt sortiment . Rent tekniskt var det ändå fråga om en och samma
modell, om än i något olika kläder. Även om GM:s och Fords V8-motorer har lång livslängd och Isos (Bizzarrinis)
grundkonstruktion var stark och avancerad för sin tid med skivbromsar, de Dionbakaxel mm redan när den första Iso
Rivoltan kom, så var de här bilarna relativt stillastående när det gäller teknisk utveckling. Det kan nog med visst fog
ifrågasättas om företaget verkligen hade en produkt som skulle ha kunnat hänga med genom resten av 1970-talet
utan betydande investeringar i nya modeller byggda på en helt ny plattform. Förmodligen saknade Iso egna ekono-
miska muskler för att utveckla helt nya bilar. Årsproduktionen hade gått stadigt nedåt sedan flera år. 1974 gjordes
bara 37 bilar. Jag tror tyvärr att Iso inte skulle ha överlevt särskilt länge, i vart fall inte på egen hand, oavsett oljekriser
och andra yttre störningar.
Piero Rivolta försökte senare att få igång biltillverkning i USA, dit han flyttade efter nedläggningen av bilföretaget och
startade en ny verksamhet i Rivolta Group. Det dröjde många år utan något synbart resultat på bilfronten. I stället
blev hans Rivolta Group stora inom utveckling av segelyachter, arkitektur, mikrobilar mm och bedrev ett nära sam-
arbete med karossfirman Zagato. Många förvånades när Rivolta så sent som 1992 presenterade en ny modell med
namnet Grifo 90. Det stannade vid en enda tillverkad fullskalemodell. Ytterligare en ny Iso Grifo i modern tappning
med retro-look presenterades så sent som 2003 under namnet Strada men det stannade vid en tecknad broschyr.
Något nytt bilprojekt är inte känt.
Även om motor och drivlina är robust byggda är Iso Rivolta inte någon lätt bil att bevara eller att renovera. Tyvärr
uppstod tidigt allvarliga rostskador på karosserna och detta har ofta lett till dyra reparationer när karossdelar har måst
nytillverkas i brist på tillgängliga reservdelar.
Ventilen 2-2010 9
