Page 6 -
P. 6
ren 1938–39 producerade Delahaye därtill under eget märke typerna 168 och 164, som i den stora boken
om märket (Delahaye — Le Grand Livre, 1995) kallats ”de svarta fåren” i modellserien. De var nämligen
försedda med karosserier från Renault Viva Grand Sport. Historien bakom detta är litet säregen. Renault
hade 1937 lyckats sno till sig en statlig order på ett antal brandbilar, men det var en sektor som Delahaye
av hävd betraktat som sin (och Lafflys). Det blev en tvist som slutligen löstes så att Delahaye fick bygga
brandbilarna men i gengäld måste acceptera ett antal karosserier från Renault. Åtminstone handlade det
om 50 vagnar men troligen lika många till, kanske därtill ytterligare 50. De gick alla till armén som hade
stor brist på bilar.
Delahaye 168 var en udda
modell från 1938 med karos-
seri från den även i Sverige
kända Renault Viva Grand
Sport. Alla vagnar i den lilla
serie som byggdes gick till
franska armén; en del av dem
påstås ha varit utrustade med
Wilson-växellådor.
Till sist skall vi återvända till Berliet, men nu inte för att tala om lånta fjädrar, utan snarare om hur man
satte en fjäder i hatten. Marius Berliet hade börjat bygga bilar i Lyon vid mitten av 1890-talet, och Dauphine
blev firmans sista personvagnsmodell. Efter 1945 blev det bara lastfordon. Från omkring 1960 hade dessa
ett kylarmärke som bestod av en kraftig nedåtriktad pil med en pålagd cirkel. Semiotikern (teckentolkaren)
Roland Barthes menade att detta var ett starkt uttryck för kraft. Men det var inte förklaringen till märket,
vars ursprung i realiteten var en amerikansk ångloksfront. American Locomotive Co (Alco) hade sökt efter
en bra europeisk bil att licensbygga och skrev 1906 avtal med Berliet, och över detta blev Lyon-firman så
stolt att man från 1909 förde loket som vapensköld. När märket sedan moderniserades var det ett tecken
på att ångloket inte längre gav status åt bilen.
Som en fjäder i hatten har några bilmär-
ken i ”vapenskölden” fört bilden av något
statusgivande objekt man velat associeras
med. Vi minns med saknad Saabs flygplans-
motiv. Berliet satte för sin del in en loko-
motivfront, sedan American Locomotive Co
valt att licensbygga den franska vagnen.
Kring 1960 lät Berliet stilisera sin loko-
motivbild till en figur som kanske kunde
uppfattas som kraftsymboliserande.
Bokanmälan
Svenska karosserimakare har funnits ungefär hundra större eller mindre karosseri-
Berättelsen om ett hantverk makare i landet, varav de mest kända är Nordbergs och
av Jan Ströman Freyschuss i Stockholm. Femton (varav en okänd) karos-
med bidrag av Björn Linn serimakare eller vagnfabriker som de kallades då, har fått
egna kapitel i boken.
Det har getts ut flera böcker på senare år om våra väl-
kända svenska biltillverkningsföretag Volvo och Saab. Nästan helt okända Kjellmans Vagnfabrik i Göteborg har
Samtidigt har det funnits en annan närliggande verksam- byggt karosserierna till minst tre bilchassin som tillverka-
het i Sverige, om än i mindre skala, som har varit i stort des av AB Motorfabriken i Göteborg. Per Olsson Sjöösten
sett bortglömd. Dess historia kan nu äntligen få en något var anställd en tid hos Motorfabriken men efter en kortare
större uppmärksamhet. sejour hos Vabis i Södertälje återvände han till Göteborg
och tog över driften av Kjellmans, som hade fått beställ-
Sålunda har helt nyligen kommit ut en helt unik svensk ningar på tre eller fyra karosserier från Motorfabriken.
bok om svenska karosserimakare. Kan det verkligen fin- Motorfabriken gick kort därefter i konkurs och betalning-
nas så mycket att skriva om dessa så att det fyller en en till Kjellmans uteblev då för de karosserier som re-
hel bok? Ja det gör det - författaren räknar med att det dan hade hunnit levereras. Snart härefter kursade även
6 Ventilen 3-2010
om märket (Delahaye — Le Grand Livre, 1995) kallats ”de svarta fåren” i modellserien. De var nämligen
försedda med karosserier från Renault Viva Grand Sport. Historien bakom detta är litet säregen. Renault
hade 1937 lyckats sno till sig en statlig order på ett antal brandbilar, men det var en sektor som Delahaye
av hävd betraktat som sin (och Lafflys). Det blev en tvist som slutligen löstes så att Delahaye fick bygga
brandbilarna men i gengäld måste acceptera ett antal karosserier från Renault. Åtminstone handlade det
om 50 vagnar men troligen lika många till, kanske därtill ytterligare 50. De gick alla till armén som hade
stor brist på bilar.
Delahaye 168 var en udda
modell från 1938 med karos-
seri från den även i Sverige
kända Renault Viva Grand
Sport. Alla vagnar i den lilla
serie som byggdes gick till
franska armén; en del av dem
påstås ha varit utrustade med
Wilson-växellådor.
Till sist skall vi återvända till Berliet, men nu inte för att tala om lånta fjädrar, utan snarare om hur man
satte en fjäder i hatten. Marius Berliet hade börjat bygga bilar i Lyon vid mitten av 1890-talet, och Dauphine
blev firmans sista personvagnsmodell. Efter 1945 blev det bara lastfordon. Från omkring 1960 hade dessa
ett kylarmärke som bestod av en kraftig nedåtriktad pil med en pålagd cirkel. Semiotikern (teckentolkaren)
Roland Barthes menade att detta var ett starkt uttryck för kraft. Men det var inte förklaringen till märket,
vars ursprung i realiteten var en amerikansk ångloksfront. American Locomotive Co (Alco) hade sökt efter
en bra europeisk bil att licensbygga och skrev 1906 avtal med Berliet, och över detta blev Lyon-firman så
stolt att man från 1909 förde loket som vapensköld. När märket sedan moderniserades var det ett tecken
på att ångloket inte längre gav status åt bilen.
Som en fjäder i hatten har några bilmär-
ken i ”vapenskölden” fört bilden av något
statusgivande objekt man velat associeras
med. Vi minns med saknad Saabs flygplans-
motiv. Berliet satte för sin del in en loko-
motivfront, sedan American Locomotive Co
valt att licensbygga den franska vagnen.
Kring 1960 lät Berliet stilisera sin loko-
motivbild till en figur som kanske kunde
uppfattas som kraftsymboliserande.
Bokanmälan
Svenska karosserimakare har funnits ungefär hundra större eller mindre karosseri-
Berättelsen om ett hantverk makare i landet, varav de mest kända är Nordbergs och
av Jan Ströman Freyschuss i Stockholm. Femton (varav en okänd) karos-
med bidrag av Björn Linn serimakare eller vagnfabriker som de kallades då, har fått
egna kapitel i boken.
Det har getts ut flera böcker på senare år om våra väl-
kända svenska biltillverkningsföretag Volvo och Saab. Nästan helt okända Kjellmans Vagnfabrik i Göteborg har
Samtidigt har det funnits en annan närliggande verksam- byggt karosserierna till minst tre bilchassin som tillverka-
het i Sverige, om än i mindre skala, som har varit i stort des av AB Motorfabriken i Göteborg. Per Olsson Sjöösten
sett bortglömd. Dess historia kan nu äntligen få en något var anställd en tid hos Motorfabriken men efter en kortare
större uppmärksamhet. sejour hos Vabis i Södertälje återvände han till Göteborg
och tog över driften av Kjellmans, som hade fått beställ-
Sålunda har helt nyligen kommit ut en helt unik svensk ningar på tre eller fyra karosserier från Motorfabriken.
bok om svenska karosserimakare. Kan det verkligen fin- Motorfabriken gick kort därefter i konkurs och betalning-
nas så mycket att skriva om dessa så att det fyller en en till Kjellmans uteblev då för de karosserier som re-
hel bok? Ja det gör det - författaren räknar med att det dan hade hunnit levereras. Snart härefter kursade även
6 Ventilen 3-2010
