Page 14 - Ventilen 2018-2

Redaktören i späd ålder framför familjens första bil, en Morris En avsevärt förbättrad Morris Minor 1000 1957.
Minor 1954.

När jag själv debuterade som bilkonsu- dolt i sig, som bara just vi, till skillnad de var beroende av omfattande och
ment 1968 var de engelska bilarna attrak- från älskarna av amerikanska eller regelbunden service, vilket de sällan
tiva även som begagnade, för de hade lågt franska eller tyska bilar, förmår att fick av andra eller tredje ägaren, som
andrahandsvärde. Man fick mer och nyare uppfatta? kanske hade köpt bilen för en spott-
bil för små pengar. Mina sparade 2.000 kr styver (som jag). Det var nog bara
skulle knappast ha räckt till en begagnad Om sanningen ska fram så var väl de det rätt låga priset på reservdelarna
PV 444, möjligen till en gammal rishög. flesta bilarna oavsett ursprungsland som gjorde att några alls har över-
Visst måste jag ha blivit indoktrinerad re- överdrivet rostkänsliga på den tiden. levt.
dan som liten att gilla engelska bilar. Jag Effektiva rostskyddsbehandlingar var
ansåg då att det fanns bärande argument inte tal om. Ofta hamnade bilarna Så varför vurmar vi så för dessa gam-
för de engelska bilarna. Förmodligen jäm- på skroten alldeles för snabbt. Jag la bilar idag om de var så dåliga? Det
förde jag med de simpla och billiga öst- minns att fem-tio år gamla oåterkal- finns egentligen bara ett rimligt svar:
tyska IFA F8 och F9 som min morbror fö- leligt sönderrostade Jaguar Mk II stod Om enbart rationella skäl alltid ska
redrog och som jag ofta hade åkt i innan staplade på varandra på bilskroten tillåtas styra vårt handlande, så är li-
vi köpte egen bil i vår familj. Vid en utflykt på Ebbe Lieberathsgatan i Mölndal. I vet inte värt att leva!
till Danmark med IFA F9:an rasade växellå- många fall var även mekaniska kom-
dan, så vi fick stanna en hel vecka på hotell ponenter som motorer, växellådor, Men det finns ljuspunkter: Min tredje
i Aabenraa medan den lagades. Något år kopplingar och bromsar så dåliga att (och sista?) engelska bil köpte jag
senare höll plötsligt hela bilen på att brinna de inte lönade sig att byta ut. Bilarna 1978 (se Ventilen nr 2 2008) och den
upp. Tänk vad spännande saker man fick var ekonomiskt bortom all räddning. har jag faktiskt fortfarande kvar!
uppleva som barn på den tiden! Detta var inte typiskt enbart för eng-
elska bilar (IFA F8/F9 höll inte länge
GAMMAL KÄRLEK ROSTAR heller) men eftersom de ofta hade
ALDRIG ett sämre andrahandsvärde än till
exempel Volvo PV 444 var de lättare
Jag har inget direkt minne av att min att skrota ut. Ingen var beredd att
barndoms engelska familjebilar hade tömma hela hushållskassan för att
några egentliga funktionsproblem el- hålla dem vid liv. En orsak till det låga
ler kvalitetsbrister. Det hade de sä- andrahandsvärdet kan ha varit att
kert men jag var för liten för att lägga
märke till sådana vuxenfrågor som
hanterades av mina föräldrar. Mot
denna bakgrund är det väl inte sär-
skilt förvånande att jag och många
jämnåriga med mig fattade tycke för
de engelsktillverkade bilarna! Denna
vurm har i vuxen ålder övergått i nå-
gon slags passion, där erkännandet
av bilarnas negativa egenskaper hun-
nit försvinna bort i dimridåer av dåligt
minne. Många fler än jag verkar ha
drabbats av denna möjliga förvirring,
som vanligen går under namnet nos-
talgi. Är vi alltså helknäppa som fort-
farande går omkring och tycker att
de engelska bilarna från 1950- och
1960-talen är så fantastiskt charmiga
i all sin enkelhet? Eller har engelska
bilar från förr faktiskt något genialt
Redaktörens perpetuum mobile.
Ventilen • 14 | 2018