Page 6 - Ventilen 2019-4

Man kunde läsa i en instruktionsbok för
gengasaggregat att det bästa ekonomis-
ka resultatet uppnåddes om automobi-
len användes dagligen och därvid fram-
fördes ca 10 mil eller årligen ca 3.000
mil. Vid kortare körsträckor och längre
uppehåll ökades bränsleförbrukningen
varigenom bränsleekonomin äventyra-
des. Dessutom var det en smutsig och
farlig hantering för chaufförerna att fylla
på, tända, rensa slagg och sota aggre-
gaten. Det var en och annan mustasch
och många ögonbryn som gick upp i
rök. Om fordonet skulle användas för
hö- och halmtransporter måste aggre-
gatet helt inbyggas och dess varma de-
lar mycket noga isoleras, så att lasten
ej kom i beröring med dessa och antän-
des. Bilbränder var inte helt ovanliga.
Därjämte förutsatte användningen av
gengas att lasten ej tog skada, att lämp-
liga uppehåll kunde göras för påfyllning
och för aggregatets skötsel.

Det ledde till att det så småningom upp-
stod ett helt nytt yrke på bensinstatio-
nerna och garagen, gengaseldare. Här
kunde man lämna in sin bil tidigt på mor-
gonen för att få det förfärligt smutsiga
förberedelsearbetet utfört av en expert.

Kolgasen blev mest populär i början men
intresset för att elda med den renligare
veden ökade under åren. Aggregaten
var tunga och tog plats och lastbilarna
fick en minskad lastförmåga. På per-
sonbilar placerades aggregaten oftast
framför eller bakom fordonet, ibland på
en så kallad pivotvagn. Stora takräck-
en behövdes för de säckar som måste
medföras för att förlänga körsträckan.
Gengasbilisten tvingades att hålla en
jämn och hög fart för att få ut det mesta Ni kan läsa mer om gengasan-
ur aggregatet. Bilarnas fartresurser blev vändningen i Sverige i Peter
ofta otillräckliga för omkörning. Haventons bok Gengas: doku-
ment från en bister tid, utgiven
Man upptäckte efter hand att gengas- 2005.
hanteringen var mycket farlig för hälsan,
särskilt för personer som bodde i en
storstad. Många yrkeschaufförer drab-
bades av symptom som trötthet, slöhet
och yrsel. Även nervskador och psykis-
ka problem förekom. På Sabbatsberg
inrättade man en särskild avdelning
för misstänkt kolosförgiftade patienter.
Kronisk kolosförgiftning blev en allt van-
ligare åkomma. Hälsofaran ökade ytter-
ligare genom att man allmänt använde
lysgas och koleldning i hushållen.

År 1945 släpptes bensinen och smörjol-
jorna fria men till en början var tillgång-
en begränsad, så i praktiken levde gen-
gasdriften vidare i vart fall under 1946.

Ventilen • 6 | 2019