Page 14 -
P. 14
Oryx typ K2, 1914 - Del 1
Inför leveransen hade försäljaren gjort en viktig modifi- vacker dag rev jag upp nymodigheterna kring Zenith-för-
kation. Han hade bytt ut originalförgasaren, som uppgavs gasarens fäste och placerade originalet på sin plats, vilket
vara inställd för bensol, mot en Zenith-förgasare av en mycket riktigt blev en ganska knepig uppgift, eftersom
typ som var ganska vanlig på tjugotalet. Förståndigt nog alla leder och länkförbindelser blivit till oigenkännlighet
lämnade han originalet med vid leveransen, en tung mäs�- förvanskade. De första försöken var inte heller särskilt
singsklump, som bl.a. skulle ta in varmluft från ventilhuset uppmuntrande. Efter oändliga mödor gick motorn dock
och motorblockets undre delar. Och den fick ligga orörd till slut igång, men den var fullständigt orkeslös. Skälet
genom åren och vara en oroande gåta tills den femtio år kunde bara vara ett: Spridaren var dimensionerad för an-
senare fick sin chans. Men till det skall jag återkomma. nat bränsle än bensin. Det var lönlöst att tala den tillrätta
med snålare lufttillförsel. Lösningen på problemet blev att
Det är naturligt att jag gjorde ansträninggar att komma borra upp munstycket från 0,55 mm till 0,95 mm. Det blev
åt bilens ursprung. Ett och annat finns ju att läsa i upp- annat av, bilen blev pigg och energisk och rapp på vägar-
slagsverk av skilda slag, men uppgifterna är inte alltid ex- na. Lätt att starta var den inte längre, det blev nya rutiner
akta. Ingen vet något närmare om Oryx Motoren-Werke i med flödning av förgasaren och kanske också snapsning
Berlin; bara flyktiga data om tillkomst, företagsfusion och genom pyskranarna innan det blev snurr i maskinen. Och
nedläggning. Jag gjorde i början av 1960-talet undersök- det krävdes en vältrimmad fysik hos den som skulle han-
ningar i England – eftersom jag hade vissa uppgifter om tera startveven.
exporten dit – och självfallet i Tyskland. Dürkopp-Werke
i Bielefeld, som sedan 1909 var moderföretaget, skakade Jag har aldrig ångrat det bytet. Motoreffekten steg på-
ointresserat på huvudet, när de fick mina frågor. En efter- tagligt, ända därhän att man började undra om det möj-
lysning i Das Schnauferl, den tyska veteranbilstidningen, ligtvis låg någon sanning i den gamla uppgiften, att bi-
hade först till resultat en intressant brevväxling med Alfred lens topphastighet låg vid 75 km/tim. Men det är inte för
Neubauer hos Daimler-Benz, som dock i sak inte gav så några fartprov man skall ligga på vägarna med en bil som
värst mycket. Men så damp det plötsligt ner ett brev från denna. Marschfarten ligger någonstans strax under 45
en gammal herre i Lindau vid Bodensjön, som hette Alfred km/tim., det är den hastighet som man känner att maski-
Kunze och som uppgav sig ha varit konstruktionschef på neriet trivs bra med på långturer, och där bör den få hål-
Oryx-verken 1911-1914 och ansvarig för alla modeller som las. Det går att köra långsammare också, exempelvis i ett
hade ”K” i sin typbeteckning. Det var ju en fullträff! Kunze aftonlandskap med dofter av nyutslaget hö eller genom
kunde ge många interiörer från sin verksamhet och skild- skogsdungar med blanka vatten.
rade idéerna bakom sitt arbete, men han hade inga rit-
ningar eller sifferuppgifter kvar. Men det var mycket nog Att köra en gammal bil
jag fick veta under vår täta brevväxling. Dessvärre kunde
han inte säga något bestämt om det problem, som då mer Att köra bil på Bohusläns landsbygd på tjugotalet var
och mer sysselsatte mig; den gamla förgasaren. Kunde ett äventyr för sig. Inom en mils omkrets fanns kanske
man få den på plats igen skulle det betyda en fullständig ytterligare en eller annan bil, och bensinstationer var en
återgång till originalutförandet. okänd nymodighet. Bensin och olja fick man skaffa själv
och kanske då hämta med häst och vagn vid ångåtsbryg-
gan vid Göta Älv. Men hade man tur kunde man råka på
någon framsynt lanthandlare, som hade ett fat i källaren.
Risken för rostflagor var ett elände för sig, ty det fanns
inget bränslefilter i bilen, och rätt vad det var kunde det
sitta något i förgasarspridaren, som man fick ställa sig
att peta loss vid vägkanten, kanske till och med under
försmädligheter från passerande foror. Med de smala
hjulen var bilen redlös i vinterväder trots snökedjor, och
efter några bärgningar med hästar fick den i fortsätt-
ningen gå i ide vintertid, då andra beprövade fortskaff-
ningsmedel återfick förtroendet.
Oryxen i det skick den befann sig efter registrering 1946. Den Från de sex à sju år som bilen nu fick göra nytta och
blev då godkänd med något modernare däcktyp och -dimension emellanåt också förströ kan jag berätta om hur det var att
på Essex-fälgar. Bengt Wallerius längst till höger och förf. till resa till Göteborg, att färdas med de gamla färjorna vid
vänster. Mellan dem Norman Farquhar. (Fotot taget av fram- Svanesund och Skåpesund och om ringexplosioner i sko-
lidne GMHK-medlemmen Sigvard Wennberg, och tillfället var garna kring Uddevalla. Utan mankemang gick det inte all-
den 5 oktober 1958 sedan BW och förf. vid besök på Industri- tid. Eisemann-magneten var neurotisk och kunde på den
historiska Samlingarna den 3 oktober diskuterat förfs och hans tiden aldrig fås helt pålitlig. Bakaxelväxeln, en av de verk-
vänners, Sigges och Normans, intresse av att få bekanta sig ligt ömma punkterna på alla bilar av dessa årgångar, brast
med detta – redan då – ganska ålderstigna fordon.) 1925, men kunde återställas eftersom det ännu fanns
reservdelar hos Dürkopp-verken i Tyskland. Men också i
fortsättningen fick man vara extra omtänksam, det var
först efter en totalrenovering för drygt tio år sedan, som
all oro för bakaxeln kunde skjutas åt sidan.
Förgasaren var, som sagt, en stabil mässingspjäs med När dess första aktiva period slutade 1927 var bilen i
en spridare, men den såg klurig ut mitt i all enkelheten hygglig kondition; i och för sig fullt brukbar. Men en ny tid
och kittlade envist nyfikenheten. Ovanpå spridaren satt kom med nya krav och med snabbare, behändigare bilar.
en rörlig klaff, som kunde variera förhållandet luft/bränsle Den gamles linjespel tyngdes obevekligt av åren, förkrigs-
i relation till trottelläge och varvtal. Trotteln var konstru- modellerna var överlag utrensade och en pensionering
erad som en kikkran. Vägen från spridare till cylindrar blev den klokaste lösningen.
var oroväckande lång, operationen verkade äventyrlig
minst sagt, men till slut fick alla betänkligheter vika. En
14 Ventilen 4-2008
Inför leveransen hade försäljaren gjort en viktig modifi- vacker dag rev jag upp nymodigheterna kring Zenith-för-
kation. Han hade bytt ut originalförgasaren, som uppgavs gasarens fäste och placerade originalet på sin plats, vilket
vara inställd för bensol, mot en Zenith-förgasare av en mycket riktigt blev en ganska knepig uppgift, eftersom
typ som var ganska vanlig på tjugotalet. Förståndigt nog alla leder och länkförbindelser blivit till oigenkännlighet
lämnade han originalet med vid leveransen, en tung mäs�- förvanskade. De första försöken var inte heller särskilt
singsklump, som bl.a. skulle ta in varmluft från ventilhuset uppmuntrande. Efter oändliga mödor gick motorn dock
och motorblockets undre delar. Och den fick ligga orörd till slut igång, men den var fullständigt orkeslös. Skälet
genom åren och vara en oroande gåta tills den femtio år kunde bara vara ett: Spridaren var dimensionerad för an-
senare fick sin chans. Men till det skall jag återkomma. nat bränsle än bensin. Det var lönlöst att tala den tillrätta
med snålare lufttillförsel. Lösningen på problemet blev att
Det är naturligt att jag gjorde ansträninggar att komma borra upp munstycket från 0,55 mm till 0,95 mm. Det blev
åt bilens ursprung. Ett och annat finns ju att läsa i upp- annat av, bilen blev pigg och energisk och rapp på vägar-
slagsverk av skilda slag, men uppgifterna är inte alltid ex- na. Lätt att starta var den inte längre, det blev nya rutiner
akta. Ingen vet något närmare om Oryx Motoren-Werke i med flödning av förgasaren och kanske också snapsning
Berlin; bara flyktiga data om tillkomst, företagsfusion och genom pyskranarna innan det blev snurr i maskinen. Och
nedläggning. Jag gjorde i början av 1960-talet undersök- det krävdes en vältrimmad fysik hos den som skulle han-
ningar i England – eftersom jag hade vissa uppgifter om tera startveven.
exporten dit – och självfallet i Tyskland. Dürkopp-Werke
i Bielefeld, som sedan 1909 var moderföretaget, skakade Jag har aldrig ångrat det bytet. Motoreffekten steg på-
ointresserat på huvudet, när de fick mina frågor. En efter- tagligt, ända därhän att man började undra om det möj-
lysning i Das Schnauferl, den tyska veteranbilstidningen, ligtvis låg någon sanning i den gamla uppgiften, att bi-
hade först till resultat en intressant brevväxling med Alfred lens topphastighet låg vid 75 km/tim. Men det är inte för
Neubauer hos Daimler-Benz, som dock i sak inte gav så några fartprov man skall ligga på vägarna med en bil som
värst mycket. Men så damp det plötsligt ner ett brev från denna. Marschfarten ligger någonstans strax under 45
en gammal herre i Lindau vid Bodensjön, som hette Alfred km/tim., det är den hastighet som man känner att maski-
Kunze och som uppgav sig ha varit konstruktionschef på neriet trivs bra med på långturer, och där bör den få hål-
Oryx-verken 1911-1914 och ansvarig för alla modeller som las. Det går att köra långsammare också, exempelvis i ett
hade ”K” i sin typbeteckning. Det var ju en fullträff! Kunze aftonlandskap med dofter av nyutslaget hö eller genom
kunde ge många interiörer från sin verksamhet och skild- skogsdungar med blanka vatten.
rade idéerna bakom sitt arbete, men han hade inga rit-
ningar eller sifferuppgifter kvar. Men det var mycket nog Att köra en gammal bil
jag fick veta under vår täta brevväxling. Dessvärre kunde
han inte säga något bestämt om det problem, som då mer Att köra bil på Bohusläns landsbygd på tjugotalet var
och mer sysselsatte mig; den gamla förgasaren. Kunde ett äventyr för sig. Inom en mils omkrets fanns kanske
man få den på plats igen skulle det betyda en fullständig ytterligare en eller annan bil, och bensinstationer var en
återgång till originalutförandet. okänd nymodighet. Bensin och olja fick man skaffa själv
och kanske då hämta med häst och vagn vid ångåtsbryg-
gan vid Göta Älv. Men hade man tur kunde man råka på
någon framsynt lanthandlare, som hade ett fat i källaren.
Risken för rostflagor var ett elände för sig, ty det fanns
inget bränslefilter i bilen, och rätt vad det var kunde det
sitta något i förgasarspridaren, som man fick ställa sig
att peta loss vid vägkanten, kanske till och med under
försmädligheter från passerande foror. Med de smala
hjulen var bilen redlös i vinterväder trots snökedjor, och
efter några bärgningar med hästar fick den i fortsätt-
ningen gå i ide vintertid, då andra beprövade fortskaff-
ningsmedel återfick förtroendet.
Oryxen i det skick den befann sig efter registrering 1946. Den Från de sex à sju år som bilen nu fick göra nytta och
blev då godkänd med något modernare däcktyp och -dimension emellanåt också förströ kan jag berätta om hur det var att
på Essex-fälgar. Bengt Wallerius längst till höger och förf. till resa till Göteborg, att färdas med de gamla färjorna vid
vänster. Mellan dem Norman Farquhar. (Fotot taget av fram- Svanesund och Skåpesund och om ringexplosioner i sko-
lidne GMHK-medlemmen Sigvard Wennberg, och tillfället var garna kring Uddevalla. Utan mankemang gick det inte all-
den 5 oktober 1958 sedan BW och förf. vid besök på Industri- tid. Eisemann-magneten var neurotisk och kunde på den
historiska Samlingarna den 3 oktober diskuterat förfs och hans tiden aldrig fås helt pålitlig. Bakaxelväxeln, en av de verk-
vänners, Sigges och Normans, intresse av att få bekanta sig ligt ömma punkterna på alla bilar av dessa årgångar, brast
med detta – redan då – ganska ålderstigna fordon.) 1925, men kunde återställas eftersom det ännu fanns
reservdelar hos Dürkopp-verken i Tyskland. Men också i
fortsättningen fick man vara extra omtänksam, det var
först efter en totalrenovering för drygt tio år sedan, som
all oro för bakaxeln kunde skjutas åt sidan.
Förgasaren var, som sagt, en stabil mässingspjäs med När dess första aktiva period slutade 1927 var bilen i
en spridare, men den såg klurig ut mitt i all enkelheten hygglig kondition; i och för sig fullt brukbar. Men en ny tid
och kittlade envist nyfikenheten. Ovanpå spridaren satt kom med nya krav och med snabbare, behändigare bilar.
en rörlig klaff, som kunde variera förhållandet luft/bränsle Den gamles linjespel tyngdes obevekligt av åren, förkrigs-
i relation till trottelläge och varvtal. Trotteln var konstru- modellerna var överlag utrensade och en pensionering
erad som en kikkran. Vägen från spridare till cylindrar blev den klokaste lösningen.
var oroväckande lång, operationen verkade äventyrlig
minst sagt, men till slut fick alla betänkligheter vika. En
14 Ventilen 4-2008
