Page 13 -
P. 13
x typ K2, 1914 - Del 1
Vagnens (tom-)vikt enligt fabrikens uppgifter är 850 kg. borta 1946 fick den sin renässans och blev för allt jag vet
Tjänstevikten, som 1923 uppgavs till 1117 kg, tilltog och den första veteranbilen som rullade på de västsvenska
uppvägdes 1946 enligt vågsedel till 1210 kg, medan på vägarna.
vagnens besiktningsinstrument från 1946 anges 1300 kg
som tjänstevikt. Den kom till familjen en vårdag 1920, fältgrå i färgen och
med sex års hård tjänst bakom sig. Den hade gått som
Anmärkningsvärda skillnader har observerats mellan stabsbil i första världskriget och hörde nu till den stora
fabrikens specificerade standardmått för spårvidd, hjul- kontingent begagnade bilar, som tyska staten exportera-
bas och totallängd för typ K2 och motsvarande uppgifter de, inte minst till Sverige. Den var byggd samma år som
enligt besiktningsinstrumentet. Uppgifter i besiktningsin- krigsutbrottet, fabriken hade några år dessförinnan gått
strumentet bekräftas av en genomförd kontrollmätning: samman med Dürkopp-Werke i Bielefeld, och man gjorde
De uppmätta måtten på vagnen är större än standard typ bilar som under normala förhållanden i stor utsträckning
K2, och stämmer bättre överens med den något större såldes till England och Holland, där de gick vidare till kolo-
parallelltillverkade Oryx typ G. Detsamma gäller även nierna. Fabrikens rykte var gott; man gjorde pålitliga och
växellådan, som enligt fabrikens specifikationer skall vara slitstarka fordon men tycks aldrig ha satsat allvarligare på
treväxlad medan ”vår” växellåda de facto är fyrväxlad, snabba eller avancerade modeller.
vilket gäller för typ G. Även beträffande vagnens vikt fö-
religger skillnader – dessa framgår ur Teknisk specifika- Grå var den, men den företedde inga synliga defek-
tion i slutet av del 2 av denna artikel. ter trots den omisskännliga prägeln av krigsveteran.
Mässingsdetaljerna var generöst utskiftade – strålkasta-
Dessa skillnader ger anledning till misstanke, att i den re, sidolyktor, vindruta, två horn, bagagehållare, baklykta
tidens hantverksmässiga produktion kunde tillfällig brist etc. Och skrapade man på det grå fick man fram en mörk-
på komponenter, eller en kunds särskilda önskemål, leda blå färg på karosseriet (som ännu kan återfinnas om man
till att man tog passande delar för att producera en vagn lyfter på dagens lack på de rätta ställena). Allt varslade
som en ivrig kund – i detta fall sannolikt tyska kejserliga om att denna bil var tänkt för en helt annan tillvaro än
armén – väntade på. bister militärtjänst.
Enligt korrespondens mellan Bengt Wallerius (härefter
förkortat till BW) och konstruktören på Oryx-fabriken,
Alfred Kunze, är de Oryx-typer som har ’K’ i sin typbe-
teckning konstruerade av denne ingenjör Kunze.
Ägareförhållanden och vagnens tidiga his-
toria
Förste svenske ägaren var BWs far Adolf Wallerius, som
i sin prästmannagärning med chaufför vid ratten blev
transporterad till de tjänsteställen som han ansvarade
för. Vagnen blev undanställd och förlorade all status då
den år 1927 blev ersatt av en av de då nya Volvo-bilarna.
Som åttaåring började BW visa intresse för fordonet och
ärvde den så småningom. Automobilen är fortfarande i
bilregistret formellt registrerad på BW. Den används då
och då och omhuldas av Bengts söner.
Nedan återges en artikel om Oryxen författad av BW år
1979:
”Verklighet och romantik kring Efter många år i skymundan har den gamla trotjänaren på BWs
en automobil initiativ tagits ut för en första inspektion, troligtvis i slutet av
1930-talet. (Ur BWs samlingar.)
Oryx Motoren Werke i Berlin, eller från början Berliner
Motorwagenfabrik, etablerades något av seklets första år Den nya färgen på karosseriet blev grön. Vilka övervä-
och nedlade de sista resterna av sin verksamhet 1922. ganden som låg bakom det färgvalet vet jag inte, men
Man tillverkade droskbilar och lätta personbilar, efter alltsedan dess har den fått förbli grön. Underrede och
1910 också tyngre, imposantare bilar. Hela produktionen skärmar tycks alltid ha varit svarta och där gjordes inga
har av allt att döma samvetsgrant utrotats så när som ett förändringar. En av bygdens skickliga yrkesmän tog på sig
komplett chassi av typen K3, som nu finns i Danmark, och uppdraget, en tusenkonstnär som man med förtroende
det exemplar av typen K2 1914, som jag äger i arv efter kunde vända sig till med allt från husbygge till målnings-
min far. arbeten. Och en glad och talför man, som kunde släppa
gäcken lös när han ville. Han kunde hålla igång vid kaf-
Det var en ren tillfällighet att vagnen undgick skrotnings- fehalvorna i gårdarna, där han efter bästa förmåga stil-
farsoten på tjugotalet, men eftersom försäljaren som le- lade nyfikenheten över det jobb han höll på med. Jodå,
vererade den nya Volvo-fyran (1927) – öppen förstås, lika han spacklade, målade och lackerade en bil som varit
vacker som den täckta varianten var ful – inte ville ha med i kriget, och var det någon som undrade så kunde
den i inbyte, knuffades den undan och fick sin plats bland han också berätta att han smetat igen många kulhål. Den
slädar och hästvagnar i en bod, där det händelsevis fanns skrönan bet sig fast och dyker upp den dag i dag är. Men
några kvadratmeter lediga. Och där fick den bida sin tid, hur man än letar finns det inga sår eller ärr i skrovet av
som ingen i sina mest osannolika fantasier kunde tän- den art att de skulle kunna härröra från några projektiler.
ka sig som hedrad och prestationsmättad. Men den fick Men han gjorde ett gott jobb med pensel, färg, pimpsten
mogna tillräckligt länge där den stod för att en slakt skulle och klarlack.
te sig som vandalism. När andra världskrigets spärrar var
Ventilen 4-2008 13
Vagnens (tom-)vikt enligt fabrikens uppgifter är 850 kg. borta 1946 fick den sin renässans och blev för allt jag vet
Tjänstevikten, som 1923 uppgavs till 1117 kg, tilltog och den första veteranbilen som rullade på de västsvenska
uppvägdes 1946 enligt vågsedel till 1210 kg, medan på vägarna.
vagnens besiktningsinstrument från 1946 anges 1300 kg
som tjänstevikt. Den kom till familjen en vårdag 1920, fältgrå i färgen och
med sex års hård tjänst bakom sig. Den hade gått som
Anmärkningsvärda skillnader har observerats mellan stabsbil i första världskriget och hörde nu till den stora
fabrikens specificerade standardmått för spårvidd, hjul- kontingent begagnade bilar, som tyska staten exportera-
bas och totallängd för typ K2 och motsvarande uppgifter de, inte minst till Sverige. Den var byggd samma år som
enligt besiktningsinstrumentet. Uppgifter i besiktningsin- krigsutbrottet, fabriken hade några år dessförinnan gått
strumentet bekräftas av en genomförd kontrollmätning: samman med Dürkopp-Werke i Bielefeld, och man gjorde
De uppmätta måtten på vagnen är större än standard typ bilar som under normala förhållanden i stor utsträckning
K2, och stämmer bättre överens med den något större såldes till England och Holland, där de gick vidare till kolo-
parallelltillverkade Oryx typ G. Detsamma gäller även nierna. Fabrikens rykte var gott; man gjorde pålitliga och
växellådan, som enligt fabrikens specifikationer skall vara slitstarka fordon men tycks aldrig ha satsat allvarligare på
treväxlad medan ”vår” växellåda de facto är fyrväxlad, snabba eller avancerade modeller.
vilket gäller för typ G. Även beträffande vagnens vikt fö-
religger skillnader – dessa framgår ur Teknisk specifika- Grå var den, men den företedde inga synliga defek-
tion i slutet av del 2 av denna artikel. ter trots den omisskännliga prägeln av krigsveteran.
Mässingsdetaljerna var generöst utskiftade – strålkasta-
Dessa skillnader ger anledning till misstanke, att i den re, sidolyktor, vindruta, två horn, bagagehållare, baklykta
tidens hantverksmässiga produktion kunde tillfällig brist etc. Och skrapade man på det grå fick man fram en mörk-
på komponenter, eller en kunds särskilda önskemål, leda blå färg på karosseriet (som ännu kan återfinnas om man
till att man tog passande delar för att producera en vagn lyfter på dagens lack på de rätta ställena). Allt varslade
som en ivrig kund – i detta fall sannolikt tyska kejserliga om att denna bil var tänkt för en helt annan tillvaro än
armén – väntade på. bister militärtjänst.
Enligt korrespondens mellan Bengt Wallerius (härefter
förkortat till BW) och konstruktören på Oryx-fabriken,
Alfred Kunze, är de Oryx-typer som har ’K’ i sin typbe-
teckning konstruerade av denne ingenjör Kunze.
Ägareförhållanden och vagnens tidiga his-
toria
Förste svenske ägaren var BWs far Adolf Wallerius, som
i sin prästmannagärning med chaufför vid ratten blev
transporterad till de tjänsteställen som han ansvarade
för. Vagnen blev undanställd och förlorade all status då
den år 1927 blev ersatt av en av de då nya Volvo-bilarna.
Som åttaåring började BW visa intresse för fordonet och
ärvde den så småningom. Automobilen är fortfarande i
bilregistret formellt registrerad på BW. Den används då
och då och omhuldas av Bengts söner.
Nedan återges en artikel om Oryxen författad av BW år
1979:
”Verklighet och romantik kring Efter många år i skymundan har den gamla trotjänaren på BWs
en automobil initiativ tagits ut för en första inspektion, troligtvis i slutet av
1930-talet. (Ur BWs samlingar.)
Oryx Motoren Werke i Berlin, eller från början Berliner
Motorwagenfabrik, etablerades något av seklets första år Den nya färgen på karosseriet blev grön. Vilka övervä-
och nedlade de sista resterna av sin verksamhet 1922. ganden som låg bakom det färgvalet vet jag inte, men
Man tillverkade droskbilar och lätta personbilar, efter alltsedan dess har den fått förbli grön. Underrede och
1910 också tyngre, imposantare bilar. Hela produktionen skärmar tycks alltid ha varit svarta och där gjordes inga
har av allt att döma samvetsgrant utrotats så när som ett förändringar. En av bygdens skickliga yrkesmän tog på sig
komplett chassi av typen K3, som nu finns i Danmark, och uppdraget, en tusenkonstnär som man med förtroende
det exemplar av typen K2 1914, som jag äger i arv efter kunde vända sig till med allt från husbygge till målnings-
min far. arbeten. Och en glad och talför man, som kunde släppa
gäcken lös när han ville. Han kunde hålla igång vid kaf-
Det var en ren tillfällighet att vagnen undgick skrotnings- fehalvorna i gårdarna, där han efter bästa förmåga stil-
farsoten på tjugotalet, men eftersom försäljaren som le- lade nyfikenheten över det jobb han höll på med. Jodå,
vererade den nya Volvo-fyran (1927) – öppen förstås, lika han spacklade, målade och lackerade en bil som varit
vacker som den täckta varianten var ful – inte ville ha med i kriget, och var det någon som undrade så kunde
den i inbyte, knuffades den undan och fick sin plats bland han också berätta att han smetat igen många kulhål. Den
slädar och hästvagnar i en bod, där det händelsevis fanns skrönan bet sig fast och dyker upp den dag i dag är. Men
några kvadratmeter lediga. Och där fick den bida sin tid, hur man än letar finns det inga sår eller ärr i skrovet av
som ingen i sina mest osannolika fantasier kunde tän- den art att de skulle kunna härröra från några projektiler.
ka sig som hedrad och prestationsmättad. Men den fick Men han gjorde ett gott jobb med pensel, färg, pimpsten
mogna tillräckligt länge där den stod för att en slakt skulle och klarlack.
te sig som vandalism. När andra världskrigets spärrar var
Ventilen 4-2008 13