Page 13 -

x typ K2, 1914 - Del 1
Vagnens (tom-)vikt enligt fabrikens uppgifter är 850 kg.
Tjänstevikten, som 1923 uppgavs till 1117 kg, tilltog och
uppvägdes 1946 enligt vågsedel till 1210 kg, medan på
vagnens besiktningsinstrument från 1946 anges 1300 kg
som tjänstevikt.
Anmärkningsvärda skillnader har observerats mellan
fabrikens specificerade standardmått för spårvidd, hjul-
bas och totallängd för typ K2 och motsvarande uppgifter
enligt besiktningsinstrumentet. Uppgifter i besiktningsin-
strumentet bekräftas av en genomförd kontrollmätning:
De uppmätta måtten på vagnen är större än standard typ
K2, och stämmer bättre överens med den något större
parallelltillverkade Oryx typ G. Detsamma gäller även
växellådan, som enligt fabrikens specifikationer skall vara
treväxlad medan ”vår” växellåda de facto är fyrväxlad,
vilket gäller för typ G. Även beträffande vagnens vikt fö-
religger skillnader – dessa framgår ur Teknisk specifika-
tion i slutet av del 2 av denna artikel.
Dessa skillnader ger anledning till misstanke, att i den
tidens hantverksmässiga produktion kunde tillfällig brist
på komponenter, eller en kunds särskilda önskemål, leda
till att man tog passande delar för att producera en vagn
som en ivrig kund – i detta fall sannolikt tyska kejserliga
armén – väntade på.
Enligt korrespondens mellan Bengt Wallerius (härefter
förkortat till BW) och konstruktören på Oryx-fabriken,
Alfred Kunze, är de Oryx-typer som har ’K’ i sin typbe-
teckning konstruerade av denne ingenjör Kunze.
Ägareförhållanden och vagnens tidiga his-
toria
Förste svenske ägaren var BWs far Adolf Wallerius, som
i sin prästmannagärning med chaufför vid ratten blev
transporterad till de tjänsteställen som han ansvarade
för. Vagnen blev undanställd och förlorade all status då
den år 1927 blev ersatt av en av de då nya Volvo-bilarna.
Som åttaåring började BW visa intresse för fordonet och
ärvde den så småningom. Automobilen är fortfarande i
bilregistret formellt registrerad på BW. Den används då
och då och omhuldas av Bengts söner.
Nedan återges en artikel om Oryxen författad av BW år
1979:
”Verklighet och romantik kring
en automobil
Oryx Motoren Werke i Berlin, eller från början Berliner
Motorwagenfabrik, etablerades något av seklets första år
och nedlade de sista resterna av sin verksamhet 1922.
Man tillverkade droskbilar och lätta personbilar, efter
1910 också tyngre, imposantare bilar. Hela produktionen
har av allt att döma samvetsgrant utrotats så när som ett
komplett chassi av typen K3, som nu finns i Danmark, och
det exemplar av typen K2 1914, som jag äger i arv efter
min far.
Det var en ren tillfällighet att vagnen undgick skrotnings-
farsoten på tjugotalet, men eftersom försäljaren som le-
vererade den nya Volvo-fyran (1927) – öppen förstås, lika
vacker som den täckta varianten var ful – inte ville ha
den i inbyte, knuffades den undan och fick sin plats bland
slädar och hästvagnar i en bod, där det händelsevis fanns
några kvadratmeter lediga. Och där fick den bida sin tid,
som ingen i sina mest osannolika fantasier kunde tän-
ka sig som hedrad och prestationsmättad. Men den fick
mogna tillräckligt länge där den stod för att en slakt skulle och klarlack.
te sig som vandalism. När andra världskrigets spärrar var
borta 1946 fick den sin renässans och blev för allt jag vet
den första veteranbilen som rullade på de västsvenska
vägarna.
Den kom till familjen en vårdag 1920, fältgrå i färgen och
med sex års hård tjänst bakom sig. Den hade gått som
stabsbil i första världskriget och hörde nu till den stora
kontingent begagnade bilar, som tyska staten exportera-
de, inte minst till Sverige. Den var byggd samma år som
krigsutbrottet, fabriken hade några år dessförinnan gått
samman med Dürkopp-Werke i Bielefeld, och man gjorde
bilar som under normala förhållanden i stor utsträckning
såldes till England och Holland, där de gick vidare till kolo-
nierna. Fabrikens rykte var gott; man gjorde pålitliga och
slitstarka fordon men tycks aldrig ha satsat allvarligare på
snabba eller avancerade modeller.
Grå var den, men den företedde inga synliga defek-
ter trots den omisskännliga prägeln av krigsveteran.
Mässingsdetaljerna var generöst utskiftade – strålkasta-
re, sidolyktor, vindruta, två horn, bagagehållare, baklykta
etc. Och skrapade man på det grå fick man fram en mörk-
blå färg på karosseriet (som ännu kan återfinnas om man
lyfter på dagens lack på de rätta ställena). Allt varslade
om att denna bil var tänkt för en helt annan tillvaro än
bister militärtjänst.
Efter många år i skymundan har den gamla trotjänaren på BWs
initiativ tagits ut för en första inspektion, troligtvis i slutet av
1930-talet. (Ur BWs samlingar.)
Den nya färgen på karosseriet blev grön. Vilka övervä-
ganden som låg bakom det färgvalet vet jag inte, men
alltsedan dess har den fått förbli grön. Underrede och
skärmar tycks alltid ha varit svarta och där gjordes inga
förändringar. En av bygdens skickliga yrkesmän tog på sig
uppdraget, en tusenkonstnär som man med förtroende
kunde vända sig till med allt från husbygge till målnings-
arbeten. Och en glad och talför man, som kunde släppa
gäcken lös när han ville. Han kunde hålla igång vid kaf-
fehalvorna i gårdarna, där han efter bästa förmåga stil-
lade nyfikenheten över det jobb han höll på med. Jodå,
han spacklade, målade och lackerade en bil som varit
med i kriget, och var det någon som undrade så kunde
han också berätta att han smetat igen många kulhål. Den
skrönan bet sig fast och dyker upp den dag i dag är. Men
hur man än letar finns det inga sår eller ärr i skrovet av
den art att de skulle kunna härröra från några projektiler.
Men han gjorde ett gott jobb med pensel, färg, pimpsten
Ventilen 4-2008 13